En rumphuggen syn på människan ?
1600-talsfilosofen Rene Descartes var en av de som lade grunden för den moderna vetenskapen. Han ansåg att världen består av två helt separata substanser: Medvetandet, den själsliga substansen (res cogitans) och materia (res extensa). Världen består av materia så även våra kroppar. Medvetandet, den själsliga substansen, däremot finns endast hos människan. Våra kroppar fungerar som maskiner och andra levande varelser är själlösa automater.
Jag läste neurologen Antonio Damasios bok Descarets misstag , känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan för 10 år sedan, läser om den nu: i slutkapitlet skriver han :
…den moderna medicinen laborerar med en mycket rumphuggen syn på den mänskliga existensen. (sid 283)
Om jag mycket kort skulle försöka sammanfatta hans bok så visar han hur vårt medvetande på ett fundamentalt sätt är sammanflätat med våra kroppsliga upplevelser. Vårt känslosystem är direkt kopplat till reglering av kroppen och vårt rationella tänkande är en påbyggnad av detta system. Han visar att vi inte kan fatta beslut om vi inte har kontakt med känslorna.
Å ena sidan har vi en kropp (notera att vi oftast inte säger att vi är en kropp ). Denna kropp fungerar som en (mycket komplicerad) maskin. Utifrån den modellen har enorma framsteg inom fysiologi och patologi gjorts.
Å andra sidan har vi ett mänskligt medvetande som inte behövs i modellen. Det är bortkapat , därav ”den rumphuggna synen” .
Människans tankar , känslor och upplevelser (om de överhuvudtaget är intressanta) överlämnas åt andra vetenskaper - humanvetenskapen. Samtidigt tycker han det är lite av en paradox , denna klyfta mellan naturvetenskaplig medicin och humaniora. Många läkare återfinns bland poeter och författare som insiktsfullt beskrivit människans mentala värld.
Likafullt har man vid de medicinska fakulteterna i det stora hela fortsatt att bortse från dessa mänskliga aspekter i sin ensidiga koncentration på kroppens fysiologi och patologi. (s 282)
Damasio pekar på tre problem: Det första är att de vetenskapliga ansträngningarna att förstå medvetandet har försenats åtskilliga decennier. Om vi bättre kunde förstå medvetandets biologiska grund , skulle det kunna ha positiv inverkan på samhällsutvecklingen. Boken skrevs på 90-talet , då det ansågs märkligt att påstå att känslor ( med sina rötter ned i biologisk reglering av en organism) har betydelse för rationellt tänkande. Idag är det förmodligen annorlunda. (även om KI-professorn Martin Ingvar anser att robotar kan vara medvetna).
Det andra problemet han ser är strävan efter träffsäkra diagnoser och behandlingar. Duktiga läkare inte bara haft goda kunskaper i patofysiologi utan även
..varit väl förtrogna med det mänskliga hjärtats konflikter. De har varit skarpsinniga diagnostiker och lovprisade helbrägdagörare, tack vare en kombination av förvärvad kunskap och medfödd begåvning. (s 248 - 285)
Även om det finns duktiga läkare som kan överbrygga den kartensianska klyftan så är det inte något som utmärker den alltmer specialiserade medicinen. Han pekar på det funnits folklig kunskap hos äldre generationer. Att gnagande oro och oförlöst vrede kan ge upphov till hjärtbesvär, magsår, dålig hy och infektionskänslighet. Det vetenskapliga utforskandet av hur medvetande påverkar kroppen och tvärtom har blivit försenat.
Den tredje saken han påpekar är att den cartensianska klyftan inom medicinen gett upphov till ett ökat intresse för ”alternativ medicin”. [1] Om detta
..bottnar i ett allmänt missnöje med den traditionella medicinens oförmåga att se människan i ett helhetsperspektiv, då talar alltför att detta missnöje kommer att växa framöver, i takt med att västerlandets andliga kris förvärras.
(s 285)
Medicinen har sina vetenskapliga rötter inom naturvetenskapen. Under senare år har omvårdnad växt fram som en egen vetenskaplig diciplin. Den har sina rötter inom humanvetenskap. Frågan är om den kan hjälpa till att överbrygga klyftan eller om man endast utforskar den “andra sidan” ?
[1] se t ex “therapeutic touch” i Biskopsbesöket
